Som vanligt var det improviserad saga i tisdags. Det är en tradition som går så långt tillbaka som till när barnen knappt kunde prata. Det lär fortsätta till de går i gymnasiet, i alla fall om jag får bestämma. Så, nu var det alltså dags igen och som vanligt gick jag in för det otroligt mycket. Barnen var taggade på att se vad jag skulle hitta på den här gången. De blev lite förvånade. Såhär lät det:
I landet utan namn såg världen annorlunda ut än den vi är vana vid. Däcken på bilarna var inte runda utan stjärnformade. Det var ljust på natten och mörkt på dagen och när man nös var det aldrig någon som sa prosit. Men den största skillnaden var att man kunde ta ett blodprov som berättade sanningen om en person.
Ni kanske tänker: ”Vadå sanning? Hur kan ett blodprov visa sanningen?”. Ja, så tänkte jag också till en början, och det var jag inte ensam om. I den historia som vi ska höra idag följer vi Falner, en man som bodde i sluttningen precis vid berget i den lilla staden i det lilla landet utan namn. Han skulle göra sitt första blodprov den dagen. Han tog på sig hatten och såg sig i spegeln, precis som alla dagar. Han såg till att fjäderjösen satt OK innan han gick ut genom fönstret mot blodprovet.
Han klev in hos läkaren som omedelbart frågade om han var nervös. ”Nervös för vadå? För blodprovet menar du?” fnös han som svar. Hon log och bekräftade: ”För blodprovet, ja. Alldeles riktigt. Känns det OK?”. Falner nickade som svar och fnös ännu en gång för säkerhets skull. Hon nickade tillbaka och böjde sig efter någonting som fanns i en låda som redan var utdragen.
Därefter lyfte hon upp något som såg ut som ett litet rör av något slag. Hon lyfte också fram något som omisskännligt var en spruta, en sådan hade han sett förr. Utan att fråga stack hon till honom i armen och första rädslan för blodprovet kom till honom. Det gröna blodet rann ut i röret och han vände bort alla fyra ögon för att inte se det ske. Hon försäkrade honom om att det inte var farligt, utan helt normalt. Det var dessutom helt normalt att känna nervositet gentemot sitt första blodprov. ”Inget konstigt alls”. Han skrockade till och sa att han minsann inte alls var nervös. Tyvärr var det nog tydligt att han far med osanning.
Vi återbesöker blodprovet nästa vecka.