En dag i taget. Detta gjorde Therese klart för Adam när de gick ut den där dagen. Det fanns bara de, i alla fall vad de själva visste. De skulle inte bli förvånade om de sprang på någon annan där ute på sin färd – från en kust till en annan – men de skulle inte heller vänta sig de. De var själva och det var allt de visste.
På den fjortonde dagen skapade de två vännerna vindskydd. De hade knappast behövt det i lägenheten. De hade skapat vindskyddet av det som fanns till förfogande vid skolan som de gått förbi på väg mot motorleden. Skolan var en sådan som en gång i tiden utbildat elever med nedsatt syn. Resurserna som fanns där var således, i väldigt stor utsträckning, taktila skyltar.
Ja, inte för att Therese eller Adam visste vad taktila skyltar var när de först hittade dem. Deras nyfikenhet och det faktum att de inte direkt hade bråttom gjorde att de kunde undersöka saken. De sökte i bokhyllor efter svaret om taktila skyltar och hittade det tillslut.
Det låg ett häfte på ett skrivbord under några takplattor som rasat in. Titeln på häftet var just ”Taktila Skyltar – och varför de behövs”. Adam satte sig ner och läste medan Therese fortsatte genom korridorerna för att leda efter proviant eller annat för resan nödvändigt. Efter en stund så hörde hon Adam ropa och hon blev med ens orolig. När hon sedan förstod att han ropade om taktila skyltar blev hon både lugn och irriterad.
- ”Jag har ju sagt att du inte ska ropa saker om det inte är livsviktigt.”
- ”Jo, men taktila skyltar..”
- ”Är taktila skyltar livsviktiga? Är det vad du ska säga till mig nu? Eller?” svarade hon kyligt och Adam tittade upp mot henne, något kränkt.
- ”Ja, faktum är att de var väldigt viktiga, livsviktiga, för människor som inte kunde se. Eller som i alla fall inte kunde se lika bra som du och jag. För dem var taktila skyltar avgörande.”
- ”Jo, men vi ser väl, eller hur? Du ser mig. Jag ser dig. Vi behöver inte taktila skyltar. Om vi inte hittar något annat användningsområde för dem, vill säga.
Vi hoppar fram till när vindskyddet som nästan enbart var skapat av taktila skyltar skyddade de båda vännerna. Therese fick äta upp sina ord och kunde ta skydd mot vinden och potentiellt också de faror som väntade där ute på vägarna.